Nya tider

Hej!

För de som brukar kika in här och läsa ibland så måste jag nu omdirigera er till en ny sida: beneputto.tumblr.com

Vi ses där :)

The eighth continent

I miss Sweden, but Madagascar has been a kind caretaker. There are no venomous snakes on Madagascar, no deadly spiders or other poisonous or dangerous insects. You don't have to worry about lions, baboons, hippos or bull elephants lurking in the bushes at night. Most good diving spots are surrounded by reefs keeping the big sharks out. The endemic species include cute and cuddly lemurs, sleepy and colorful chameleons, Lovebirds, Sunbirds and lover baobabs. Even the land itself is an apprehending custodian - billowy soft hills, gently eroding away by smooth and restful sub equatorial winds, coloring the rivers in a warm red. Massive, serene baobab forests telling their steady tales of a bygone era. The fragrant country side with its aura of vanilla, pepper and ylang-ylang. The children always looking happy and the dogs spending their days on the side of the street, lazily enjoying the warmth of the asphalt. The laid back life style, the ambient Malagasy rhythms and the succulent fresh seafood... I will miss Madagascar.

See you on tuesday Sweden! :)

Makafka be!

Här kommer lite random osammanhängande grejer, bara för att jag vill skriva av mig lite:

Imorse hängde jag utanpå bussen tillsammans med tre andra malagasser - det var roligt. På taket på bussen stod en normalstor korg med ungefär tio ankor nertryckta, de verkade inte ha så mycket emot det. Precis som kycklingarna och tupparna inte verkar ha så mycket emot att bäras omkring i klasar, hopbuntade i fötterna och kastas omkring som en påse nötter. Men de kanske inte är så mycket smartare än en påse nötter heller.

---------------

Jag är smått förvånad och glatt överraskad över att jag inte varit allvarligt magsjuk under min vistelse på Madagaskar. Med tanke på att jag inte är alls försiktig och tänker inte efter innan jag stoppar i mig grejer som jag inte vet vad det är. Med ett par undantag givetvis, till exempel när jag var ute och gjorde stan osäker en helg och bestämde mig för att fyllekäka lite grishuvud - det gillade inte min kropp och gjorde sitt bästa nästa dag för att göra sig av med alla grishuvudspår i min mage.

------------

Malagasy parlör (definitivt säkerligen förmodligen absolut inte korrekt stavning)


Manaona/salama - Hej
Veloma - Hej då
Aza fady - Ursäkta/förlåt
Tonga soa – Välkommen
Soava dia – Trevlig resa
Keli (keli) – Lite
Mora mora – Slowly slowly, ta det lugnt, pole pole, mañana mañana
Mas tuo – Smaklig måltid
Mangatsika (be) - Kallt (Jag fryser)
Mafana (be) - Varmt (Jag är varm)
Mis mjala! - Här ska jag av! (på bussen)
Misaota [såtsch] - Tack
Yin/AaAh - Ja/Nej
Yin tupko - "Yes sir!"
Vazaha - Viting, white man, mzungu
Tsisi - Jag har inget (ifall man stöter ihop med en tiggare)
Tsi mila - Jag behöver inte (ifall man stöter ihop med försäljare)
Labiera rai/ru/tielu - En/två/tre öl
Good Looka rai pake - Ett paket Good Look (cigarettmärke)
Dizzna be - Jag är full
Makafka be - Jag är bakfull
Kindindrenty - Ett väldigt fult ord som man absolut inte ska säga när äldre människor är närvarande för då får man en redig örfil

Dessa ord kommer man långt med, om man kombinerar med franska, engelska och internationella ljud och gester.

Morondava

Lördag morgon vaknade jag kl.06 för att spela fotboll med några från byn. En timma senare när jag kom hem igen - hungrig, svettig och trött - så möttes jag av Manda vid min dörr. "Pack your bag and meet me at the airport, we are going to Morondava". Sagt och gjort - lagom till lunch så satt vi på Baobab Café, gottade oss i solen, tittade på havet och sög i oss varsin dagsfärsk krabba.

Vi "inspekterade" även en biluthyrningsfirma så att jag skulle få chansen att se Baobab Avenue. Så vi köpte med oss några öl och en påse samosas och begav oss mot världsarvet. Och vilket världsarv sen - det var fullkomligt magiskt, och jag är inte skicklig skribent nog att med ord beskriva känslan av att omringas av dessa massiva baobabträd. Det sägs att träd inger lugn och harmoni - och jag kan definitivt skriva en lista på sämre ställen att avnjuta en kall öl till solnedgången. Det är en vacker värld vi lever i.

Tidigt nästa morgon tog vi flyget tillbaka till Tana. Manda övervägde om han skulle skicka hem mig med bussen istället, men han kom till slutsatsen att det kanske är bäst att låta bli. Inte för det faktumet att det är en 14-timmars non-stop off-roadresa i en minibuss packad till bristningsgränsen och ganska mycket till - utan för att det ibland förekommer rån och mord på vita resenärer på den sträckan. Kan säga att jag är tacksam att jag slapp det äventyret.


Väl återkomna till Tana lagom till frukost får jag ett sms av Fé. Det är nån form av årsdag för hans förra skola, Saint Michel, med massor av festligheter och kära återseenden. Så jag tar bussen in till Tana för att ansluta i firandet. Väl framme så möts jag av ett "tjena" från en lång svart man med Sverige t-shirt. Lytah heter han och han brukar åka till Sverige en gång om året för att föreläsa på skolor i Stockholm om hållbar turism och om Madagaskar. Jag bjöd in honom till Orsa och SCoTT givetvis och vi bytte visitkort. Han kunde bara några fraser på svenska, men överlägset den bästa engelskspråkiga människa jag träffat hittills.

När solen gick ner så åkte vi upp på en höjd i utkanten av Tana, mitt emot The Queens Palace, med en fantastisk utsikt över staden. Vi drack, rökte, skojade, skrattade och disskuterade turism, safirindustrin och politik in på småtimmarna.

Måndag

Det blev måndag denna vecka också... dagen började i vanlig ordning med en omgång "Twister - Africa Edition" på bussen till jobbet - Vänster fot i gången, höger fot på sätet, vänster hand i taket och höger hand på närmsta medpassagerares axel (det var 39 pers i den lilla minibussen, jag räknade).

Jag känner att jag äntligen börjat få lite konstruktiva arbetsuppgifter här nu. Jag har för tillfället axlat rollen som marketing assistant och sköter all kommunikation med Sverige. Målet är att hitta sammarbetspartners på den svenska marknaden. Responsen på mina telefonsamtal och mail är uteslutande positiv, och jag känner mig viktig som har en så avgörande roll i Cactus Tours framtid på den svenska marknaden. Jag tror bestämt jag måste få anställning här för att fortsätta sköta sverigekorrespondensen, även efter min hemresa. Vilket jag inte skulle tacka nej till - Jag kan alltid behöva nån tusenlapp extra i månaden som komplement till CSNs generösa bidrag, som efter alla hyror och räkningar knappt räcker till ett paket tuggummi på en second-handmarknad.

Jag har ofrivilligt börjat bli vegetarian tror jag. Lunchen består oftast (alltid) av minst ett halvt kilo ris, bönor/kokta blad och tre stora klumpar med fett, ben och sammanlagt ca en munfull kött. Att separera köttet från det oätliga (oätligt för mig, malagasserna smaskar i sig allt det mjuka och suger benen torra efteråt) är inte heller så lätt med bara en sked och en gaffel, det brukar mest resultera i att jag sölar ner mig själv och drar till mig blickar av medkänsla eller "gud-vad-du-slösar-med-maten-blickar". Till middag har jag i en månad nu nästan varje kväll ätit nudlar, frukt och bröd. Jag skulle vilja gå ut och handla lite kyckling eller kött, men jag vet inte hur man tillagar en hel kyckling från scratch. Jag vet inte heller hur man tillagar huvuden, klövar eller inälvor. Det mesta på marknaden ser inte mer aptitligt ut än min hög med använda och återanvända gamla strumpor på badrumsgolvet - och med mina begränsade kulinariska färdigheter skulle det förmodligen smaka något åt det hållet också.

Helgen sammanfattad;

Fredag:

Jag, Fé, Njara, Renato och självaste sheriffan av Morondava satt och drack rom och bolmade krogen (skjulet) full med cigarettrök och pratade politik (som alltid när rommen korkas upp). Vi kom in på ämnet korruption och sheriffen, Beni, sa att han själv inte gillar det men han har förståelse för de korrupta poliserna. Inte ens han, med sin sherifflön, kan försörja sin familj utan ett extrajobb. Med det sagt så lovade jag att ringa honom om jag hamnade i trubbel i Morondava

"If you come to Morondava you are welcome, call me. If you have trouble, call me. I'm a rastaman, I don't like trouble *hjärtligt 'Eddie Murphey-skratt'*"

Jag borde kunna hålla mig från trubbel nu, jag har blivit bundis med sheriffen av Morondava och en Super Intendant här i Tana för ett par helger sedan - men det är en annan historia.

Lördag:

Det började med att jag och Jean Marie Dinho tog bussen in till Tana. Efter många stopp, en punktering, några gnistrande kilometer på fälgarna och ett bussbyte så kom vi fram i lagom tid för Champions Leaguefinalen.

Jean Marie Dinho kan inte engelska, och inte heller hans vänner, så jag var lättad när Fé dök upp och jag joinade honom och hans vänner istället - för att fira Barcas otroligt stabila vinst över United (Yeeay!! :)) Vi köpte öl och parkerade konvojen på en öde parkering, där gitarren åkte fram och alla sjöng hjärtligt med till Bob Marley och Malagasiska dängor, till fyra på morgonen, i det dunkla, men varma gula skenet av surrande gatlyktor som borde blivit utbytta långt innan sekelskiftet.

Söndag:

Rekreation/vila + nudlar, frukt och bröd....

MAD-agaskar

I och med flytten till nya kontoret är jag nödgad att åka "taxi brousse" till jobbet varje morgon. Att för det första komma på en buss är en utmaning i sig - speciellt för en svensk som är van vid att köa snällt, och artigt släppa före den äldre generationen och mammor med småbarn. Det är survival of the fittest som gäller vid busshållplatsen i Talatamaty. Särskilt strax innan klockan 8 på morgonen när folk ska till jobbet. Så fort en buss närmar sig så kastar sig folket mot dörren som en grupp svältfödda ryska krigsbarn över en tallrik borstj.

Det kommer visserligen en buss ungefär varannan minut, men då gäller det att fånga den en bit innan den når hållplatsen och löpa bredvid för att säkra en plats i den redan överfulla minibussen. När man väl lyckats trycka sig in i en minibuss tillsammans med 30 svettiga malagasser gäller det att hålla i sig, för det går undan minsann.

När det har pusslats in 10 pers till i bussen, och jag står som en vakuminpackad bit svettig ost i mitten av kaoset med en klase kycklingar i ansiktet, kommer nästa utmaning - att komma av bussen. Jag måste få ögonkontakt med "konduktören" som står och hänger ut från bussens vidöppna bakdörr och få fram ett "MIS MJALA TRES!!" (hållplats 13!!), för att sedan linebacka mig ut i friheten innan chauffören ställer sig på gaspedalen igen.

Nu sitter jag på kontoret och har precis skaffat mig spotify premium. Jag har lyckats få 40 låtar tillgängliga offline med mitt typiska afrikanska internet - men det är skönt med lite musik efter 5 veckors tystnad....

Sen måste jag slutligen bara fråga - vem fan är det egentligen som åker Afrika runt och snor alla toasitsar?!

Lemurernas rike

Vardagar

Det är dags att byta kontor idag. Från ett rum i en stor byggnad - till en stor byggnad med flera rum. Hade jag kommit till Madagaskar en månad senare hade jag fått bo i ett av rummen i nya kontoret och således sparat in 5000 kronor på hyra. Då hade jag besparats den ekonomiska stressen och ovissheten och sommaren hade varit räddad.... Men det är dumt att tänka "om bara", då stressar man bara upp sig åt saker man inte kan påverka.

De senaste dagarna har jag fyllt i vouchers för hotell, översatt broschyrer och webtexter till svenska. Skrivit rapporter och analyser på hur man ska gå till väga för att närma sig resekonsumenter och tour operators i Sverige (som om det fanns en magisk formel för att lyckas på den svenska marknaden).

Jag paketerar ingenting, för det gör Charlie. Hon kan alla hotellpriser, rutter, avstånd, scheman för inrikesflyg, guider, destinationer osv i hela Madagaskar. Så jag har inte så mycket att komma med till paketeringsbordet känner jag. Men jag har suttit bredvid och tittat och lärt mig, och hjälp till att formulera svar till kundförfrågningar (jag är åtminstone bättre på engelska än alla här).

Annars är det långsamt just nu. Jag är ensam i ett land som pratar franska. Jag har blivit vän med Neo i den lokala "videobutiken" - ett litet skjul där Neo bränner ut piratkopierade streamade 1980-tals monsterfilmer dubbade till franska. I brist på andra sysselsättningar köpte jag mig ett par franska filmer: "Dinocroc vs. Supergator" och "Raptor - fear never goes extinct". Riktiga block busters!

Nu är det fredag i alla fall, får se vilka spännande äventyr som bjuds på i helgen.

Hälsningar till övriga SCoTTare som läser detta, hoppas ni har det bra på LIA! Hälsningar till alla andra också såklart.

Fred

Random

Jag tänkte anamma Frida Benedikts ”randomlista” för jag tycker de är roliga :)

Randomlista:

Satt hemma hos en malagasy uppe i bergen i regnskogen, drack hemgjord rom, rökte och tittade på CL-semifinalen barca – real.

Råkade delta i en lokal mästerskapsfinal i fotboll i en liten by och gick ut som det segrande laget. Så nu är jag champion i Ankarafantsika och de har troligtvis en bild uppsatt någonstans på vinnaruppställningen...

Guiden jag färdats med försökte trots mina protester ragga upp var sin glädjeflicka till oss. Jag kan inte malagasy så jag vet inte vad som sas genom vindrutan, men det slutade med att vi åt middag med dem (de var systrar) deras små döttrar och deras bror, och sen gick ut och sjöng karaoke och dansade. Jag sjöng Celine Dions ”I believe” tillsammans med guiden för det är hans favoritlåt.

Drack rom med ett gäng malagaser i en by i söder, och rådfrågades om äktenskapssvårigheter av en man som inte kunde skilja på ’him’ och ’her’, ’he’ och ’she’ eller ’husband’ och ’wife’... jag tror jag dekrypterade hans frågor rätt, för han verkade nöjd med mina svar. Vi skrattade och drack tillsammans.

Blev stoppade av polisen längst med vägen. Han var arg och begärde en hutlös muta – en öl..... det fick han inte.

Passerade en kvinna på vägen som hade en stor korg med (levande) ankor på huvudet. Förutom levande ankor så bärs både det ena och det andra på huvudet. Bl.a väldiga säckar med ris, högar med plankor, stora fat med bakelser, bildäck och vattendunkar.

Hälsningar från Madagaskar

Roadtrip

Med ingen foervarning alls blev jag informerad att jag skulle foelja med en av guiderna norrut foer att haemta upp en nyzeelaendsk resenaer vid nordvaestkusten. Sa det var bara att slaenga ner lite grejer i vaeskan och ge sig ivaeg!

Tana ligger mitt i the highlands och vaegen norrut gick genom djupa dalar och hoega berg. Redan i boerjan av resan var vi naera att frontalkrocka med en taxibuss som kom runt en kroek i full fart pa fel sida av vaegen, och inte langt efter var vi naera att bli prejade av vaegen nerfoer en svindlande avgrund.

Vi puttrade sakta fram genom ett fantastiskt landskap, med makaloesa milsvida vyer. Som en blixt fran klar himmel sa slog blixten ner fran klar himmel, och ploetsligt var ett ovaeder oever oss - taett foljt av nattens moerker. Om det var med skraeckblandad foertjusning jag upplevde "Madagaskars naest farligaste vaeg" i dagsljus med stralande sol, sa var det med doedsangestblandad extas jag upplevde den pa natten i danande askvaeder. Det var med tacksamhet som vi ankom till Maevatanana och kunde checka in pa ett "hotell" foer natten.

Vi var bokstavligt talat uppe med tuppen foer att fortsaetta faerden norrut. Det var fortfarande moerkt naer vi avreste men sa smaningom boerjade himlen skifta i roett, oranget, rosa och gult innan solen till slut ocksa bestaemde sig foer att vakna, och soemnigt steg upp bakom horisonten foer att ansluta sig till var resa och avsloeja den dramatiska landskapsfoeraendringen som skett under morgonen.

Samma kvaell (26 timmar efter avresan) anlaende vi i Ambanja daer vi checkade in pa aennu ett hotell, foer att plocka upp Chris Miller, Nya Zeeland, foeljande morgon. Under hela faerden har landskapet skiftat fran berg och dalar till savann och graesslaetter. Fran torra skogar till regnskogar, palmskogar, barrskogar och mangroveskogar. Vaegen oeverallt kantad av sma byar och hjorder av zebu (kor typ), och enstaka kameleonter staendigt korsande vaegen.

Pa vaegen soederut igen akte vi till Ankarafantsika National Park, daer vi stannade 2 naetter. Jag ska inte ga in naermare pa det, utan bara meddela att det finns nagra helt fascinerande djur pa Madagaskar. Lemurer, kameleonter, oedlor, ormar, faglar, fantastisk natur och helt underbart vaenliga maenniskor.

Vi satt och at lunch i byn utanfoer Ankarafantsika da det naemndes att de skulle spela fotboll pa eftermiddagen. Det laet kul taenkte jag och bad att fa vara med. Sjaelvklart fick jag det, alla tyckte det skulle bli jaetteroligt. Det visade sig att det var maesterskapsfinal mellan parkpersonalen och det lokala bylaget! Halva byn hade samlats vid fotbollsplanen (som mest bestod av sand och nagon anstaka graestuva) och stora hoegtalare hade slaepats fram som spelade malagassisk festmusik pa hoegsta volym. Givetvis klev vi av planen som det segrande laget och kvaellen fortsatte med en stor paskfest foer hela byn.

Nu aer vi ater tillbaka i Tana och jag sitter pa kontoret och funderar pa om jag ska fa aka soederut om ett par dagar eller om jag har missuppfattat informationen. Det aer svart att veta ibland.

Aennu ett langt inlaegg som borde ha varit bra mycket laengre, men jag vill ju inte tappa mina laesares intresse. Sammanfattningsvis ska saegas att jag, en vecka in i min vistelse pa Madagaskar, inte kunde varit mer noejd. Fantastiskt vackert land!

Veloma

Arrivé

Intrycken aer manga; jag skulle kunna skriva 10 sidor, men det varken hinner eller orkar jag.

Det tog mig endast 2 svettiga timmar att kirra visum vid ankomst i Tana, och ytterligare 1 timme att sla mig fri fran alla taxichauffoerer och ringa Manda efter haemtning. Oever foervaentan!

Naer vi akte genom staden fick jag tid att begrunda. Det aer fint haer. Det aer vaeldigt mycket Afrika, trots att det har varit avskiljt fran fastlandet i gud vet hur manga miljoner ar och de foersta immigranterna kom fran sydostasien.

Vaegarna aer faergade av roett damm, men det aer taett mellan fruktstanden som tillsammans med de krispigt groena traeden utgoer en exotisk kontrast. Jag bor en kilometer fran kontoret ungefaer och promenerar straeckan varje dag. Jag promenerar genom tranga gator, foerbi malagasser baerande pa allt fran levande kycklingar till bildaeck. Jag gar foerbi en stoerre frukt och koettmarknad som sjuder av liv och sprider underbara dofter som jag inte foer allt i vaerlden kan foerestaella mig vad som frambringar dem. Jag har inte sett en enda vit maenniska sen jag kom hit, och med tanke pa alla blickar och rop jag far efter mig sa verkar det som att malagasserna aldrig gjort det heller.

Kontoret aer litet och varmt, mina kollegor aer halvtaskiga pa engelska men mycket trevliga. Jag har lunchat med dem de foersta dagarna pa en liten bakgata hos en familj som "driver en restaurang" i sitt hem. Barnen hos denna familj aer raedda foer mig, jag undrar varfoer.... maten aer fantastisk om man gillar kokta blad, oeverkokt bloett ris och koettbitar med 80% fett.

Jag bor i ett litet hus med traedgard och en vakt som vaktar mig. Det bor aeven 3 hundar pa garden, varav en valp som tycker det aer roligt att hoppa och bita i skorna :)

Det haer var ett otroligt kort utlaegg om alla mina intryck de senaste 2 dagarna. Imorgon ska jag foerhoppningsvis resa norrut i nagra dagar, jag aer i stand-by.

Pa aterseende, ni lyckliga skara som tar er tid att laesa detta.

Fred

One night in Paris

05.50 klev jag utanför dörren hemma i Orsa, 22.10 klev jag in i mitt Hotellrum på Hotel Air Plus strax utanför Orly. Tung dag.

En rolig observation av människor: När jag klev på planet till Düsseldorff satt de tyska (uppenbart välgödda) affärsmännen tysta och sammanbitna och bläddrade långsamt igenom Der Spiegel och Die Welt. De lossade inte på slipsen ens för att trycka ner den äckliga konstiga pastasallad med köttbulle(!) som serverades.

Nästa plan Düsseldorff - Paris invarderades av en flickskolklass, ålder uppskattningsvis 13-14. Ljudnivån låg nog på närmare 800 dB. Jag försökte skoja till det med mannen som satt predvid mig och sa "Lucky they serve alcohole on this flight, huh?". Han skakade våldsamt på huvudet, viftade med armarna och fick fram ett "no speak english, perdon", sedan återfick han sin bittra franska uppsyn och riktade blicken pp i taket. Det serverades Quiche Lorraine, som jag sköljde ner med ett antal glas vin.....

Nu sitter jag på Orly och ska vidare söderut om en timme cirkus. Hej så länge

Livets goda

Livets goda ting är små. Jag satt nyss ute på solsidan (balkongen), insvept i min filt, rökte en cigarett och tittade på himlen. 'Chill Out' med Carlos Santana shufflades in på spellistan i vardagsrummet. På en sån där 'chill' volym så att man ändå hör vårens droppande och fåglarnas kvitter. Det slog mig att livet är rätt bra ändå - om man bara 'chillar' lite och tänker på de bra sakerna - De små sakerna i livet. Som egentligen i såna fall är de viktigaste sakerna, och således - de stora sakerna i livet ... Nästa låt på listan var 'Make Love' med Daft Punk. Då slog det mig att det är rätt nice också. På söndag är jag i Madagaskar :)

Relapse

Det var drygt ett år sedan, cirkus, som jag bestämde mig för att lägga ner bloggandet. Men Kissie och Bella har inspirerat mig med sina framgångar - it continues! För tillfället i alla fall....

Mycket har hänt sen senast. Sist satt jag i Finland en söndag kväll och grämde mig för de 81 sista dagarna på Nylands Brigad. Det var vinter och det var kallt, och stridsövningar i den blöta finska urskogen lockade inte. Nu ligger jag i soffan i min lägenhet i Orsa och funderar på livet och lyssnar på gamla reggaegodingar med Toots & The Maytals. Våren ligger i luften och solen har hittat upp till dalarna i år också.

Kort sammanfattning på det senaste året: Efter lumpen så rock n' rollade jag i Östersund över sommaren. Jag jobbade hårt och festade hårdare, skaffade nya vänner och nya ovänner, krossade hjärtan och krossade glas. Men sommaren tog slut och det gjorde även jobbet och pengarna. Så min gode mor tog mitt förnuft till fånga och övertalade mig att komma till Orsa och fundera ut nästa steg i livet.

Det visade sig att Orsa var nästa steg i livet. Jag hittade min plats på Swedish College of Travel and Tourism. Jag hittade vänner med gemensamma intressen för resor och turism, och jag hittade min första lägenhet som inte var ett kollektiv. Vi kom nyss hem från staden på G - Gö:teborg - och TUR-mässan '11, och denna vecka ägnas åt InDesign och Amadeus Global Distribution System.

Nu är det dags för en joggingrunda Orsa runt, sen en tidig kväll. Eller inte, det får vi se.

Fridens liljor gott folk, och ha en bra kväll - det ska i alla fall jag <3