I och med flytten till nya kontoret är jag nödgad att åka "taxi brousse" till jobbet varje morgon. Att för det första komma på en buss är en utmaning i sig - speciellt för en svensk som är van vid att köa snällt, och artigt släppa före den äldre generationen och mammor med småbarn. Det är survival of the fittest som gäller vid busshållplatsen i Talatamaty. Särskilt strax innan klockan 8 på morgonen när folk ska till jobbet. Så fort en buss närmar sig så kastar sig folket mot dörren som en grupp svältfödda ryska krigsbarn över en tallrik borstj.
Det kommer visserligen en buss ungefär varannan minut, men då gäller det att fånga den en bit innan den når hållplatsen och löpa bredvid för att säkra en plats i den redan överfulla minibussen. När man väl lyckats trycka sig in i en minibuss tillsammans med 30 svettiga malagasser gäller det att hålla i sig, för det går undan minsann.
När det har pusslats in 10 pers till i bussen, och jag står som en vakuminpackad bit svettig ost i mitten av kaoset med en klase kycklingar i ansiktet, kommer nästa utmaning - att komma av bussen. Jag måste få ögonkontakt med "konduktören" som står och hänger ut från bussens vidöppna bakdörr och få fram ett "MIS MJALA TRES!!" (hållplats 13!!), för att sedan linebacka mig ut i friheten innan chauffören ställer sig på gaspedalen igen.
Nu sitter jag på kontoret och har precis skaffat mig spotify premium. Jag har lyckats få 40 låtar tillgängliga offline med mitt typiska afrikanska internet - men det är skönt med lite musik efter 5 veckors tystnad....
Sen måste jag slutligen bara fråga - vem fan är det egentligen som åker Afrika runt och snor alla toasitsar?!
Hahaha! Skönt, låter som en kul start på dagen!
SvaraRadera