Nya tider

Hej!

För de som brukar kika in här och läsa ibland så måste jag nu omdirigera er till en ny sida: beneputto.tumblr.com

Vi ses där :)

The eighth continent

I miss Sweden, but Madagascar has been a kind caretaker. There are no venomous snakes on Madagascar, no deadly spiders or other poisonous or dangerous insects. You don't have to worry about lions, baboons, hippos or bull elephants lurking in the bushes at night. Most good diving spots are surrounded by reefs keeping the big sharks out. The endemic species include cute and cuddly lemurs, sleepy and colorful chameleons, Lovebirds, Sunbirds and lover baobabs. Even the land itself is an apprehending custodian - billowy soft hills, gently eroding away by smooth and restful sub equatorial winds, coloring the rivers in a warm red. Massive, serene baobab forests telling their steady tales of a bygone era. The fragrant country side with its aura of vanilla, pepper and ylang-ylang. The children always looking happy and the dogs spending their days on the side of the street, lazily enjoying the warmth of the asphalt. The laid back life style, the ambient Malagasy rhythms and the succulent fresh seafood... I will miss Madagascar.

See you on tuesday Sweden! :)

Makafka be!

Här kommer lite random osammanhängande grejer, bara för att jag vill skriva av mig lite:

Imorse hängde jag utanpå bussen tillsammans med tre andra malagasser - det var roligt. På taket på bussen stod en normalstor korg med ungefär tio ankor nertryckta, de verkade inte ha så mycket emot det. Precis som kycklingarna och tupparna inte verkar ha så mycket emot att bäras omkring i klasar, hopbuntade i fötterna och kastas omkring som en påse nötter. Men de kanske inte är så mycket smartare än en påse nötter heller.

---------------

Jag är smått förvånad och glatt överraskad över att jag inte varit allvarligt magsjuk under min vistelse på Madagaskar. Med tanke på att jag inte är alls försiktig och tänker inte efter innan jag stoppar i mig grejer som jag inte vet vad det är. Med ett par undantag givetvis, till exempel när jag var ute och gjorde stan osäker en helg och bestämde mig för att fyllekäka lite grishuvud - det gillade inte min kropp och gjorde sitt bästa nästa dag för att göra sig av med alla grishuvudspår i min mage.

------------

Malagasy parlör (definitivt säkerligen förmodligen absolut inte korrekt stavning)


Manaona/salama - Hej
Veloma - Hej då
Aza fady - Ursäkta/förlåt
Tonga soa – Välkommen
Soava dia – Trevlig resa
Keli (keli) – Lite
Mora mora – Slowly slowly, ta det lugnt, pole pole, mañana mañana
Mas tuo – Smaklig måltid
Mangatsika (be) - Kallt (Jag fryser)
Mafana (be) - Varmt (Jag är varm)
Mis mjala! - Här ska jag av! (på bussen)
Misaota [såtsch] - Tack
Yin/AaAh - Ja/Nej
Yin tupko - "Yes sir!"
Vazaha - Viting, white man, mzungu
Tsisi - Jag har inget (ifall man stöter ihop med en tiggare)
Tsi mila - Jag behöver inte (ifall man stöter ihop med försäljare)
Labiera rai/ru/tielu - En/två/tre öl
Good Looka rai pake - Ett paket Good Look (cigarettmärke)
Dizzna be - Jag är full
Makafka be - Jag är bakfull
Kindindrenty - Ett väldigt fult ord som man absolut inte ska säga när äldre människor är närvarande för då får man en redig örfil

Dessa ord kommer man långt med, om man kombinerar med franska, engelska och internationella ljud och gester.

Morondava

Lördag morgon vaknade jag kl.06 för att spela fotboll med några från byn. En timma senare när jag kom hem igen - hungrig, svettig och trött - så möttes jag av Manda vid min dörr. "Pack your bag and meet me at the airport, we are going to Morondava". Sagt och gjort - lagom till lunch så satt vi på Baobab Café, gottade oss i solen, tittade på havet och sög i oss varsin dagsfärsk krabba.

Vi "inspekterade" även en biluthyrningsfirma så att jag skulle få chansen att se Baobab Avenue. Så vi köpte med oss några öl och en påse samosas och begav oss mot världsarvet. Och vilket världsarv sen - det var fullkomligt magiskt, och jag är inte skicklig skribent nog att med ord beskriva känslan av att omringas av dessa massiva baobabträd. Det sägs att träd inger lugn och harmoni - och jag kan definitivt skriva en lista på sämre ställen att avnjuta en kall öl till solnedgången. Det är en vacker värld vi lever i.

Tidigt nästa morgon tog vi flyget tillbaka till Tana. Manda övervägde om han skulle skicka hem mig med bussen istället, men han kom till slutsatsen att det kanske är bäst att låta bli. Inte för det faktumet att det är en 14-timmars non-stop off-roadresa i en minibuss packad till bristningsgränsen och ganska mycket till - utan för att det ibland förekommer rån och mord på vita resenärer på den sträckan. Kan säga att jag är tacksam att jag slapp det äventyret.


Väl återkomna till Tana lagom till frukost får jag ett sms av Fé. Det är nån form av årsdag för hans förra skola, Saint Michel, med massor av festligheter och kära återseenden. Så jag tar bussen in till Tana för att ansluta i firandet. Väl framme så möts jag av ett "tjena" från en lång svart man med Sverige t-shirt. Lytah heter han och han brukar åka till Sverige en gång om året för att föreläsa på skolor i Stockholm om hållbar turism och om Madagaskar. Jag bjöd in honom till Orsa och SCoTT givetvis och vi bytte visitkort. Han kunde bara några fraser på svenska, men överlägset den bästa engelskspråkiga människa jag träffat hittills.

När solen gick ner så åkte vi upp på en höjd i utkanten av Tana, mitt emot The Queens Palace, med en fantastisk utsikt över staden. Vi drack, rökte, skojade, skrattade och disskuterade turism, safirindustrin och politik in på småtimmarna.

Måndag

Det blev måndag denna vecka också... dagen började i vanlig ordning med en omgång "Twister - Africa Edition" på bussen till jobbet - Vänster fot i gången, höger fot på sätet, vänster hand i taket och höger hand på närmsta medpassagerares axel (det var 39 pers i den lilla minibussen, jag räknade).

Jag känner att jag äntligen börjat få lite konstruktiva arbetsuppgifter här nu. Jag har för tillfället axlat rollen som marketing assistant och sköter all kommunikation med Sverige. Målet är att hitta sammarbetspartners på den svenska marknaden. Responsen på mina telefonsamtal och mail är uteslutande positiv, och jag känner mig viktig som har en så avgörande roll i Cactus Tours framtid på den svenska marknaden. Jag tror bestämt jag måste få anställning här för att fortsätta sköta sverigekorrespondensen, även efter min hemresa. Vilket jag inte skulle tacka nej till - Jag kan alltid behöva nån tusenlapp extra i månaden som komplement till CSNs generösa bidrag, som efter alla hyror och räkningar knappt räcker till ett paket tuggummi på en second-handmarknad.

Jag har ofrivilligt börjat bli vegetarian tror jag. Lunchen består oftast (alltid) av minst ett halvt kilo ris, bönor/kokta blad och tre stora klumpar med fett, ben och sammanlagt ca en munfull kött. Att separera köttet från det oätliga (oätligt för mig, malagasserna smaskar i sig allt det mjuka och suger benen torra efteråt) är inte heller så lätt med bara en sked och en gaffel, det brukar mest resultera i att jag sölar ner mig själv och drar till mig blickar av medkänsla eller "gud-vad-du-slösar-med-maten-blickar". Till middag har jag i en månad nu nästan varje kväll ätit nudlar, frukt och bröd. Jag skulle vilja gå ut och handla lite kyckling eller kött, men jag vet inte hur man tillagar en hel kyckling från scratch. Jag vet inte heller hur man tillagar huvuden, klövar eller inälvor. Det mesta på marknaden ser inte mer aptitligt ut än min hög med använda och återanvända gamla strumpor på badrumsgolvet - och med mina begränsade kulinariska färdigheter skulle det förmodligen smaka något åt det hållet också.

Helgen sammanfattad;

Fredag:

Jag, Fé, Njara, Renato och självaste sheriffan av Morondava satt och drack rom och bolmade krogen (skjulet) full med cigarettrök och pratade politik (som alltid när rommen korkas upp). Vi kom in på ämnet korruption och sheriffen, Beni, sa att han själv inte gillar det men han har förståelse för de korrupta poliserna. Inte ens han, med sin sherifflön, kan försörja sin familj utan ett extrajobb. Med det sagt så lovade jag att ringa honom om jag hamnade i trubbel i Morondava

"If you come to Morondava you are welcome, call me. If you have trouble, call me. I'm a rastaman, I don't like trouble *hjärtligt 'Eddie Murphey-skratt'*"

Jag borde kunna hålla mig från trubbel nu, jag har blivit bundis med sheriffen av Morondava och en Super Intendant här i Tana för ett par helger sedan - men det är en annan historia.

Lördag:

Det började med att jag och Jean Marie Dinho tog bussen in till Tana. Efter många stopp, en punktering, några gnistrande kilometer på fälgarna och ett bussbyte så kom vi fram i lagom tid för Champions Leaguefinalen.

Jean Marie Dinho kan inte engelska, och inte heller hans vänner, så jag var lättad när Fé dök upp och jag joinade honom och hans vänner istället - för att fira Barcas otroligt stabila vinst över United (Yeeay!! :)) Vi köpte öl och parkerade konvojen på en öde parkering, där gitarren åkte fram och alla sjöng hjärtligt med till Bob Marley och Malagasiska dängor, till fyra på morgonen, i det dunkla, men varma gula skenet av surrande gatlyktor som borde blivit utbytta långt innan sekelskiftet.

Söndag:

Rekreation/vila + nudlar, frukt och bröd....

MAD-agaskar

I och med flytten till nya kontoret är jag nödgad att åka "taxi brousse" till jobbet varje morgon. Att för det första komma på en buss är en utmaning i sig - speciellt för en svensk som är van vid att köa snällt, och artigt släppa före den äldre generationen och mammor med småbarn. Det är survival of the fittest som gäller vid busshållplatsen i Talatamaty. Särskilt strax innan klockan 8 på morgonen när folk ska till jobbet. Så fort en buss närmar sig så kastar sig folket mot dörren som en grupp svältfödda ryska krigsbarn över en tallrik borstj.

Det kommer visserligen en buss ungefär varannan minut, men då gäller det att fånga den en bit innan den når hållplatsen och löpa bredvid för att säkra en plats i den redan överfulla minibussen. När man väl lyckats trycka sig in i en minibuss tillsammans med 30 svettiga malagasser gäller det att hålla i sig, för det går undan minsann.

När det har pusslats in 10 pers till i bussen, och jag står som en vakuminpackad bit svettig ost i mitten av kaoset med en klase kycklingar i ansiktet, kommer nästa utmaning - att komma av bussen. Jag måste få ögonkontakt med "konduktören" som står och hänger ut från bussens vidöppna bakdörr och få fram ett "MIS MJALA TRES!!" (hållplats 13!!), för att sedan linebacka mig ut i friheten innan chauffören ställer sig på gaspedalen igen.

Nu sitter jag på kontoret och har precis skaffat mig spotify premium. Jag har lyckats få 40 låtar tillgängliga offline med mitt typiska afrikanska internet - men det är skönt med lite musik efter 5 veckors tystnad....

Sen måste jag slutligen bara fråga - vem fan är det egentligen som åker Afrika runt och snor alla toasitsar?!

Lemurernas rike